Jobbigt värre
Ugh, igår var första dagen på jobbet (tekniskt sett, tack och lov var det ju inte min första dag) och det var en sådan där dag där ALLT går lite fel.
Händelseförlopp:
07.00
Vaknar svintrött då vi kom hem sent från landet dagen innan. Alltså somna i bilen på vägen till jobbet-trött.
08.00
Kommer till jobbet då mamma behövde vara där (ja jag jobbar hos min mamma) en halvtimme tidigare än vanligt
08.05
Det konstaterades att mjölken var slut på kontoret, bara iväg och köpa
08.30
Det konstaterades att det ej skulle hinnas med någon mysig kaffestund på morgonen denna dag. Bu.
09.00
Fick i uppgift att skriva ut viktiga papper.
09.10
Skrivaren fungerar inte. Fan.
09.20
Inte den andra heller. Fan.
13.00
Går och äter lunch efter att ha spenderat precis hela förmiddagen med att försöka få bukt med den där jäkla skrivaren.
17.20
Går hem efter att ha varit på jobbet cirka en timme obetald övertid samt haft problem med precis allt jag åtagit mig
17.38
Hoppar på fel buss
18.03
Inser på en annan buss att jag har mammas passerkort och hon fortfarande är på jobbet. Duktigt där.
18.04
TAPPAR mammas passerkort i bussen men lyckas tack och lov få upp det igen
Så, ja. En sådan där dag där ingenting går riktigt rätt men inget är förödande. Men idag så MÅSTE det bli bättre, annars orkar jag ej.
Jobbjobbjobb
*Bild som symboliserar arbete*
Så, jag börjar jobba imorgon då. Första gången jag gör betalt arbete faktiskt, lite läskigt. Eller, särskilt läskigt är det ju inte då jag jobbar med en familjemedlem och har varit en del på kontoret innan. Men det är just detta att jag fått jobbet genom en familjemedlem som jag tycker är lite jobbigt, det känns liksom som att jag måste bevisa att jag faktiskt kan göra ett bra jobb.
Men jag är taggad, ska bli så sjukt skönt att ha något att göra under dagarna igen.
"Vi kan spela fiolioliolej"
Midsommardag! Vet inte vad andra tänkte göra idag men själv tänkte jag dansa lite mer ringdans. There can never be too much ringdancing, som man brukar säga.
Små grooodorna, små grooodorna
Midsommar idag! Yaaaaay! Alltså jag ska bli så jävla full och bah go all in och crazy party all night...
Eh, nä. Jag ska fira midsommar med min familj på landet. Men för mig är det så mycket YAY det bara kan bli.
Anledningar till att jag ej gör som många andra ungdomar och går och super med mina kompisar:
1. Så jäkla skönt att slippa stressa över att ha något kul att göra på midsommar. Känns som att det ändå är en del press på att man ska ha värsta planen. HATAR att behöva ha värsta planen.
2. Gillar ju min familj.
3. Mormor åker med i bilen och hon har alltid bullar med sig.
4. Har landställe i dalarna och där har folk FOLKDRÄKT. För att visa att de är folk liksom.
5. Orkar inte med massa fulla människor.
6. Varför vara bakfull på midsommardagen när man DANSA RINGDANS PÅ EN ANNAN GÅRD! WIHOO!
Ledig i teorin men ej i själen
Så, midsommar nu och sen börjar jag sommarjobba. Det kanske låter konstigt men det ska bli så otroligt skönt att jobba nu. Det är helt underbart att bara vara ledig såklart, men det är bara skönt ett litet tag. Jag tycker det är så svårt att helt slappna av när jag är hemma och ledig, det är så inrutat i mig att när jag är hemma och ledig så har jag ändå saker att göra. Så det ska bli skönt att komma bort och faktiskt ha saker att göra nu.
"Cause everyone listen when I start to sing" är väldigt sant i detta fall
Coyote Ugly går på TV just nu, filmen kanske inte är någon oscarsvinnare MEN den är ju otroligt humoristisk. Speciellt scenen där de är på baren, alla är stupfulla och bråkar och slåss. Men, helt plötsligt så börjar huvudkaraktären sjunga med i låten som spelas på radion. Alla bara STANNAR UPP i bråkandet och fyllan för att lyssna på henne när hon sjunger. Förstår inte hur det kan ha varit så mycket krig i historien när det enda som egentligen krävs är att någon med helt okej sångröst sjunger en sång?
Aja, humor är det iallafall. I övrigt så gillar jag att Tyra Banks sitter längst fram på bilden fastän hon är med typ 10 minuter i början och sen drar. Lite som när jag såg den hemska filmen Pledge This med Paris Hilton i huvudrollen (alltså fråga mig inte varför jag gjorde det) och Carmen Electras namn stod på omslaget. Kan ju säga att den enda scenen hon var med i var när hon gick förbi Paris karaktär i en klubb och sa typ "ursäkta", fast in english då. Man bara "jamen hoooon var ju verkligen en viktig karaktär som absolut behövde vara med på omslaget".
Kända redan innan de var kända
Gick igenom en gammal Glamour-tidning häromdagen, och titta vad jag hittade!
Detta är alltså från 2008 innan Swedish House Maffia blev världskända och innan Isabel var med i Svenska Hollywoodfruar. De är med som ett "vanligt par" som berättar om deras relation helt enkelt. Vet inte varför jag tycker detta är kul men det är ju det. Kul att se kändisar som var med i saker innan de ens var kända.
Gillar att Steve bara "Isabel är kompetent". Kompentent inom vadå liksom? Bara i allmänhet eller?
Lycka
Tänkte lite på Hanapees inlägg om lyckan, eller snarare myten om den. Det är ju så konstigt att vi förväntas vara så lyckliga hela tiden, som att det var vårt naturliga tillstånd. Det händer ju väldigt sällan att man är helt lycklig, även om känslor av lycka ofta infinner sig. Men lycka, vad är det egentligen? Ska allt vara perfekt då? Måste man för att vara lycklig vara helt nöjd med sitt sociala liv, familjeliv, kärleksliv, sysselsättning, hälsa och miljö? Ha precis rätt utmaning i livet men samtidigt känna sig fri och lugn, känna att man precis lagom av allt och inte saknar något? Nej, så kan det ju inte vara. Då är ju ingen lycklig. Det är ju alltid något som inte är precis som man skulle vilja, men poängen med att känna sig lycklig kanske är att man kan ignorera det.
Jag brukar tänka att jag är "lycklig" när mitt normala tillstånd är att jag är tillfreds. Att jag de flesta dagar vaknar och mår helt okej, men att saker sedan kan påverka upp eller ner, förhoppningsvis upp. De perioder där mitt normala tillstånd dock är under okej och det måste hända något speciellt för att jag ska känna mig hyfsat glad, då tänker jag att jag är olycklig.
Men egentligen, måste man tänka så himla mycket på hur lycklig eller olycklig man är? Det är värdefullt när man är olycklig och behöver ändra på saker i sitt liv såklart, men att som jag sitta och tänka på hur jag mår när jag mår bra är ju bara nedbrytande. Allt det gör är att påminna en om allt man inte har, fastän det inte stör en i vanliga fall.
Sluta nobba alla gifta på krogen!
Så himla irriterande när folk man försöker ragga på bara inte kan ta att man är gift! Liksom hallå, varför kan du inte acceptera att folk inte bara kan vara singlar ute på krogen? Tur att det bara är italienarna som känner på detta sätt iallafall och att resten av världen är lite mer förstående.
Hur ska jag lyckas träffa vänner nu?
Igår var sista studentmottagningen. Det känns lite jobbigt att alla mina vänner nu också har tagit studenten då det var ett sådant eminent sätt att vara social på. Det krävdes så otroligt lite av en, bara att ta med sig en present liksom. Åh, tycker det är så jobbigt att jag nu måste PLANERA och hålla på om jag ska få träffat några vänner.
Mvh hon som saknar det kravlösa och allmänna hänget i skolan som gjorde att man kunde träffa folk utan att planera det (även om hon såg till att planera saker ibland) (faktiskt) (lovar)
Ackord, OR NOT! Eller båda då.
Köpte en sådan här låtsamlingsbok igår. Det blir liksom sista utvägen när man suttit i flera dagar och googlat "piano chords popular songs" och liknande fraser i flera dygn och ändå knappt hittat ett dussin spelbara låtar. Det är ju sjukt svårt att hitta något vettigt! Jag tänker mig liksom att det ska finnas massor av bra noter på internet för piano, men det gör det inte! Arrghhh, varför ska allt vara så jäkla TILLGÄNGLIGT hela tiden - det ger mig ju falska förhoppningar.
Det gör ju inte så mycket att det inte finns egentligen, har inget emot att köpa lite noter då och då. Men det känns lite motigt att köpa då det KÄNNS som att det ska finnas gratis online. Knäppt att jag känner så då jag inte ens laddar ner musik liksom. Varför tror jag just att noter ska vara så jäkla gratis?
Aja, jag hörde iallafall på Kropp och Själ i P1 att man typ blev smartare av att spela instrument så kommer ju bli sjukt akademisk nu och så. *sätter mig och plinkar på tangenterna*
Tänk vad vi skulle ha tid med om vi inte behövde spendera den så mycket
Tycker alltid att det är så fascinerande med vad som händer när jag blir ledig. Framförallt när jag är hemma och ledig och inte har någon slags semester eller så. Jag gör så annorlunda saker jämfört med när jag har mycket att göra. Jag hinner lära mig spela piano, städa under sängen, slänga ut saker i soptunnan, diska i tystnad, måla bilder med mascara, skriva i en blogg då och då, läsa tidningen, läsa i min bok och titta på hela princessbröllopet.
Detta är såklart en självklarhet, såklart hinner man med andra saker när man är ledig - någonting måste man ju fylla tiden med. Det intressanta blir dock varför jag gör saker nu jämfört med annars. Det behöver liksom inte finnas någon konkret anledning längre! Annars så delar jag upp allt i nyttigt eller kul/avslappnande, antingen gör jag något som tar mig någonstans (pluggar/är i skolan/tränar) eller så gör jag något som HELT är avslappnande och en paus (sova/vila/titta på tv). Saker som är ansträngande men inte direkt "nyttiga", t.ex. som piano och teckning, fanns det inte plats för alltför ofta. Det fick tvinga sig in när det behövdes bara.
Det är nog inte bara jag som lever sådär för det mesta, det är nog inte bara jag som anser att fritiden är för kort för att göra utvecklande saker man ej får lön eller betyg för. Jag tror inte att jag är ensam och det är inte bra, för jag tror att sådana här saker gör oss lyckliga i längden. Jag tror att vi mår bättre om vi får göra saker som inte spelar någon roll ibland, saker som inte påverkar vår lön eller vår framtid. Det är vad jag tror.
Jag ska i höst försöka göra mitt bästa för att hinna med dessa saker, men problemet är att systemet inte direkt fungerar så. Jag ska göra mitt bästa för att göra tid, det tror jag att de flesta gör. Det snackas ju alltid om att man ska vinna tid, att "alla hinner" etc. Men för att göra tid så måste man ju få lite tid att jobba med också, och det tror jag inte många får utan allvarliga konsekvenser.
Så får väl passa på att njuta av sommaren medan jag kan. För den äger faktiskt.
"Your I do's, and your jaws"
Blev ju värsta bröllopsfirandet för mig idag, vi åt ju till och med tårta och drack överbliven champagne (från studenten) framför det hela. Men alltså, jag älskar verkligen sånt här. Att få sitta framför TVn, se något event eller dylikt, kommentera allt som händer och fika tillsammans. Det är liksom min grej, så det var härligt.
Men, jag kan dock inte se sådant här utan att börja fundera på monarkin, varför den fortfarande finns. En liten känsla av olustighet befann sig minsann i min mage när vigseln var över, men då jag tog upp en av de saker jag tänkte på, nämligen att vigseln på något sätt var mer för folket än för paret själva (jag vet att de valt en massa själva och så men det är ju fortfarande ett spektakel som främst ska underhålla) så fick jag endast protester från närvarande familj. Men de tycker dock att sådant här är betydligt roligare än vad jag gör, så antagligen ville de inte tänka på sådant. Eller så förstod de nog inte vad jag menade, i vilket fall som helst så var det ingen som nappade på diskussionen.
Men alltså, jag är inte bara negativ! Jag är positiv också, iallafall ibland. Som nu t.ex. För gillade ändå att se det hela spektaklet.
FINA SAKER med bröllopet:
- Chris visade typ sin själ, han såg så glad och rörd ut att jag nästan blev lite kär. Så svag för känslosamma personer <3
- Estelle <33333
- Mark Levengood's kommentarer under det hela
- Prästens amerikafiering av ordet "ja" så att det lät som "jaws". Underbart. Alla amerikaner MÅSTE ha undrat vad brudparets käkar hade att göra med det hela.
- Peter Jöback <3
Bröllop är bröllop och det är ju alltid kul
Bröllop idag! Ja, inte mitt eget då men kungligheternas! Tänkte faktiskt kolla på spektaklet, iallafall om rapporteringen är bra och intressant. Jag är inte överdrivet engagerad i paret eller bröllopet egentligen, men då jag TOTALMISSADE Victorias bröllop (satt på en buss hela dagen) så känner jag att jag får ta igen det nu. Second best liksom.
Underhållningsvärdet för mig ligger framförallt i att se kläderna, hattarna, talen samt att slå vad om hur stel han Chris kommer att vara under hela ceremonin. Men, han är ju adlig eller något så det hör väl till tradititonerna antar jag.
Vård alltså, vilket fenomen
Läste idag en artikel på Vårdguiden om hur mycket vården i landet egentligen kostar. Jag tycker verkligen att det sätter perspektiv på saker och ting när de skriver upp ganska exakta siffror på vad varje litet besök på vårdcentral eller akutmottagning kostar egentligen. För det är ju betydligt mer än de där 200-400 kr vi får betala när vi gör ett besök. I genomsnitt så kostar ett besök hos vårdcentral 1775 kronor och ett besök hos akuten MINST 3550 kr (!). Vilken skillnad det måste göra i beslutandet om man ska gå till läkaren eller inte när man inte har så jättegott med pengar. Att inte först kunna tänka "hur farligt är det?" utan behöva tänka "har jag verkligen så många tusenlappar att ge?". När 400 kr helt plötsligt är 4000, värdet av en månadshyra eller fyra barnbidrag.
Som en person som krävt många operationer så har jag ofta gått och tänkt på hur mycket jag har kostat samhället, men jag har endast tänkt på min egen enorma kostnad. På vilken tur jag har haft som fått mina operationer, och fått dem gratis. När de upptäckte den stora krökningen på min rygg som bara skulle bli värre ju längre jag levde så var det ingen som ens ställde frågan "Är detta verkligen något vi har råd med?". Tack och lov för det, det var ju ändå ett helvete.
Poängen är att jag aldrig riktigt har tänkt på de mindre kostnaderna då min personliga kostnad alltid varit större än så. Många tänker nog som jag fast tvärtom, att deras egen kostnad inte riktigt finns då de inte haft några större problem. Men hur många har aldrig behövt gå till vårdcentralen någon gång? Hur många har aldrig behövt åka till akuten som liten? Hur många har aldrig satt sin fot inne på sitt sjukhus en endaste gång? Och till dig som faktiskt aldrig har haft en endaste liten krämpa eller problem, grattis! Men har människorna i din närhet haft samma tur? För jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå varför man ska finansiera vården när man själv aldrig haft behov av den, såklart att man inte kan relatera till problemen då. Men tänk då på dina älskade som varit sjuka, din familj och dina vänner. För även om du inte personligen hjälps av den skattefinansierade vården (återigen, grattis!) så är jag säker på att du har nytta av den ändå, för den hjälper alla runtomkring dig.
Vård behövs av alla, och vården behöver alla för att kunna fungera.
Älskar när folk är fulla, musiken är hög och man inte kan höra varandra
Den absolut bästa konversationen som jag hade under studenten:
Jag: Vi har tagit studenten!
Distant friend: Aa, du med!
Yay Nationaldag! Men vänta, varför firar vi den nu igen?
Tycker att det är så himla komiskt att vi har en nationaldag, är lediga och allt och så vet typ ingen VAD DET ENS ÄR VI FIRAR? Nationaldagen måste ju typ vara en av våra minst firade helgdagar, gör folk ens något speciellt idag? Vi har alltid släktträff på nationaldagen, för då är alla lediga. Men inte firar vi själva dagen.
PS. Vi firar att Gustav Vasa kröntes till kung denna dag, så ni vet och kan briljera alltså.
PPS. När jag först skrev Vasa så skrev jag Wasa istället, bra att jag förväxlar gamla monarker med knäckebröd.
Dr Dreamy makes me steamy (with anger)
Jag har ett problem. Jomen faktiskt, inget stort problem då men ett PROBLEM LIKASÅ!
Jag kan bli så jädra förbannad på fiktiva personer. Personer som inte ens finns alltså. Jag kan bli sur på dem på samma sätt som man blir sur på riktiga människor. Häromdagen så kollade jag på Grey’s Anatomy och jag kände verkligen att Derek sjönk i mina ögon.(han tog åt sig all ära för experimentet som han och Meredith gjort och man bara DUDE COME ON du hade inte ens haft något experiment att göra utan henne) Jag kunde knappt titta på avsnittet för att jag var så upptagen med att skrika ”MEN IDIOOOT!” och ”DU DUMPAR HONOM VARJE VECKA MEREDITH MEN NU FÅR HAN STANNA KVAR?” åt TVn. Vet ej om detta är normalt men för mig händer det ganska ofta.
Iallfall, när jag nu blev så otroligt sur så tänkte jag på ett gammalt avsnitt av Alex och Sigges Podcast (som vanligt) där de pratade om hur de i TV-cirkeln som diskuterade serien Girls tog karaktärerna på allvar och blev sura på det som karaktärerna gjorde och sa. Som om de var riktiga människor. De pratade förlöjligande på ett sätt som nästan var jobbigt att lyssna på, de frågade i princip om personerna i Tv-cirkeln helt enkelt inte förstodatt karaktärerna inte fanns på riktigt. Jo, det tror jag nog att de förstod. Men vad är egentligen meningen med att kolla på TV och film och ständigt påminna sig om att det inte är på riktigt? Att inga känslor man känner, varje sorg eller glädje, över en film är legitima då de kommer ifrån fiktion. För mig är bra TV och film sådan som får mig engagerad, bra skådisar är sådana som får mig att känna att karaktärerna finns på riktigt och bra filmsällskap personer som också gillar att skrika mot TVn och hytta med näven när karaktärer inte beter sig som de bör göra.
Bort, bort, bort från dörren!
Fick nästan en hjärtattack idag på grund av att någon ringde på dörren. Ja, ni hörde rätt. Sådant ger mig sådan panik alltså, behöver vara påklädd och förvarnad om att någon ska komma för att våga tassa mig fram till dörren för att öppna. Denna gång så stod jag i pyjamas och lagade lunch (det får man väl göra vid halv två tiden när man precis tagit studenten?), hörde klockan och SPRANG till ett annat rum för att besökaren ej skulle få syn på mig. För vem ringer klockan halv två en tisdag? Bara försäljare eller tjuvar som vill kolla om någon är hemma för att sen kunna BRYTA SIG IN! Det ringde igen och sen så knackade hen på dörren, och när jag fortfarande inte öppnade så gjorde hen något slags multiknack och bara knackade vilt i någon minut. Vilken galning ÄR detta, tänkte jag och blev rädd!
Så vem var det? Jo, min 14-åriga, snällast-i-världen granne som just slutat skolan och behövde låna en Iphone-laddare. Heh.
Men han har inte lämnat tillbaka laddaren än så kanske var jag inte så paranoid när allt kommer omkring.
Då var det dags då.
Så, äntligen har jag skaffat en blogg. Jag antar att alla (typ 5 pers) som följer mig på twitter känner sig otroligt lättade då detta kanske betyder färre twitter-rants om varför samhället suger etc etc.
Så, vad ska jag skriva här då?
Svar: Texter.
Kanske någon bild ibland men först och främst texter. Vad det blir för texter får vi dock se.
Ja, det var väl ett första inlägg det.
