Varför man inte är lat om man är feminist
Ofta så hör man folk prata om att feminister borde ”ta tag i sina egna problem” och inte bara ”skylla ifrån sig”. Men hallå, det är ju PRECIS DET VI GÖR? Menar dessa människor att vi bör sitta tyst och hålla käften för att bekämpa patriarkatet? Att jag som kvinna lyckas bättre om jag bara skiter i alla kvinnofrågor och inte bryr mig om min ställning i livet? Ja, jo det är kanske sant. Det är nog lättare att ta sig högt upp som kvinna som ickefeminist för då utgör man inget hot. Du får gärna komma in på det mansdominerade området så länge det bara är du som vill komma in, samt om du inte ifrågasätter att det är mansdominerat. Men inte gör det någon nytta i längden, det gynnar bara den enskilda kvinnan.
Nämen alltså fan vad jag är trött på detta tjat om att feminism bara är att skylla ifrån sig och luta sig tillbaka. Fy fan alltså. För nej, det är inte alltid så lätt alla gånger. Det hade varit så mycket lättare för mig att anamma patriarkatet och bara hänga med, men istället så uppmärksammar jag skiten i vardagen, pratar om det med kompisar fastän de ofta tycker att jag är jobbig och känner mig utanför när alla skrattar åt sexistiska skämt. Så varför gör jag det då? Jo, för att det är viktigt. Och för att jag inte är den kvinna på jorden som är mest utsatt, för feminism behövs för alla.
Japp, jag blev lite provocerad av Blondinbellas blogginlägg. Är ju en sådan där galen ”rabiesfeminist”.
