Vård alltså, vilket fenomen
Att se sig i spegeln och bara känna nej, nej, nej
Jag är så trött på detta med vikt. Att det ska spela stor roll i mitt liv, för även om det inte påverkar mig mycket så är den lilla roll den spelar ändå för stor. Så länge ens vikt inte påverkar hälsan negativt så borde det inte vara på ens tankar alls, men så funkar det ju inte. Jag är inte ens överviktig men ändå så får jag ständigt av samhället bevisat för mig att jag inte helt går in på idealet, att jag inte är exakt som man ska vara. Brösten är lite för små, magen ser lite för gravid ut och rumpan har inte rätt form. Det sistnämnda kan bli mycket jobbigt ibland, t.ex. sommaren där jag inte badade fastän det var varmt på grund av att jag helt enkelt inte kunde hitta ett par bikinitrosor som satt ordentligt över min rumpa. Eller ta bara alla somrar de senaste åren då jag endast badat några få gånger på grund av att jag helt enkelt inte orkade med att folk skulle få se mig i bikini för att jag kände mig så fel. Men det är ju inte bara genom insikten av detta som all fokus på kroppen påverkar mitt liv negativt.
Det är inte kul när min farmor främst berömmer min syster för att hon är smart och duktig men när det gäller mig främst fokuserar på att jag är så ”smal och söt”. Tydligen så gör det faktum att jag är den enda i familjen som inte har någon som helst medicinsk övervikt att mitt viktigaste attribut blir min normalvikt. Inte mina bra betyg eller mitt intellekt, för jag är ju smal och det är ju en bedrift i sig. Det är inte heller kul när jag gått ner i vikt, är nöjd över det och får höra att ”det räcker nu” av min familj. Jag kan förstå att de bara är oroliga för mig (vilket jag också är och därför informerar dem så fort jag planerar att gå ner lite i vikt eller märker att jag gör det) men det känns inte så kul när de först säger att ”den där klänningen är så snygg på dig nu när du gått ner lite!” eller ”det syns verkligen att du gått ner i vikt! Vad snyggt!”. Jag ska alltså inte väga mera men jag får absolut inte väga mindre heller. Jag ska skämmas för min tidigare vikt då jag är snyggare nu men jag ska samtidigt skämmas över att jag inte är helt nöjd över min kropp och vill ändra på den. För jag skäms, allt med vikt handlar ju om skam. För jag skäms när min mage väller över och jag skäms ännu mer när jag tackar nej till efterätt på grund av att jag försöker gå ner lite i vikt så att jag slipper skämmas över det förstnämnda.
Idag var en sådan dag där jag kände mig fruktansvärt fel. I provrummet på Monki stod jag med gråten i halsen och kände att nej, fortfarande var jag inte som jag ville. Kilona jag har gått ner spelade tydligen ingen roll igen för jag passar fortfarande inte i mallen. Idag var bara en sådan kroppsdag. De kommer inte ofta nuförtiden men när de kommer så är det fortfarande lika jobbigt. Och jag hatar dem fortfarande.
Så vad gjorde jag när allt fick mig att känna mig fel? Jo, jag köpte en munk. För att påminna mig om att även om jag kan gå ner i vikt och träna och säkert både må bättre och bli snyggare så är inte det den viktigaste delen av mig. Det gäller att kämpa emot hjärnspökena och inte låta dem vinna, kämpa emot tankarna om att man inte är perfekt för när de väl har fastnat så är det ett helvete att få bort dem igen.
