Hur ska jag lyckas träffa vänner nu?
Igår var sista studentmottagningen. Det känns lite jobbigt att alla mina vänner nu också har tagit studenten då det var ett sådant eminent sätt att vara social på. Det krävdes så otroligt lite av en, bara att ta med sig en present liksom. Åh, tycker det är så jobbigt att jag nu måste PLANERA och hålla på om jag ska få träffat några vänner.
Mvh hon som saknar det kravlösa och allmänna hänget i skolan som gjorde att man kunde träffa folk utan att planera det (även om hon såg till att planera saker ibland) (faktiskt) (lovar)
Ackord, OR NOT! Eller båda då.
Köpte en sådan här låtsamlingsbok igår. Det blir liksom sista utvägen när man suttit i flera dagar och googlat "piano chords popular songs" och liknande fraser i flera dygn och ändå knappt hittat ett dussin spelbara låtar. Det är ju sjukt svårt att hitta något vettigt! Jag tänker mig liksom att det ska finnas massor av bra noter på internet för piano, men det gör det inte! Arrghhh, varför ska allt vara så jäkla TILLGÄNGLIGT hela tiden - det ger mig ju falska förhoppningar.
Det gör ju inte så mycket att det inte finns egentligen, har inget emot att köpa lite noter då och då. Men det känns lite motigt att köpa då det KÄNNS som att det ska finnas gratis online. Knäppt att jag känner så då jag inte ens laddar ner musik liksom. Varför tror jag just att noter ska vara så jäkla gratis?
Aja, jag hörde iallafall på Kropp och Själ i P1 att man typ blev smartare av att spela instrument så kommer ju bli sjukt akademisk nu och så. *sätter mig och plinkar på tangenterna*
Älskar när folk är fulla, musiken är hög och man inte kan höra varandra
Den absolut bästa konversationen som jag hade under studenten:
Jag: Vi har tagit studenten!
Distant friend: Aa, du med!
Bort, bort, bort från dörren!
Fick nästan en hjärtattack idag på grund av att någon ringde på dörren. Ja, ni hörde rätt. Sådant ger mig sådan panik alltså, behöver vara påklädd och förvarnad om att någon ska komma för att våga tassa mig fram till dörren för att öppna. Denna gång så stod jag i pyjamas och lagade lunch (det får man väl göra vid halv två tiden när man precis tagit studenten?), hörde klockan och SPRANG till ett annat rum för att besökaren ej skulle få syn på mig. För vem ringer klockan halv två en tisdag? Bara försäljare eller tjuvar som vill kolla om någon är hemma för att sen kunna BRYTA SIG IN! Det ringde igen och sen så knackade hen på dörren, och när jag fortfarande inte öppnade så gjorde hen något slags multiknack och bara knackade vilt i någon minut. Vilken galning ÄR detta, tänkte jag och blev rädd!
Så vem var det? Jo, min 14-åriga, snällast-i-världen granne som just slutat skolan och behövde låna en Iphone-laddare. Heh.
Men han har inte lämnat tillbaka laddaren än så kanske var jag inte så paranoid när allt kommer omkring.
En tid tar slut och en ny tid börjar
Asså herregud. Jag tar studenten imorgon. Det är ju så väldigt konstigt att det äntligen är dags. Jag vill men samtidigt vill jag inte. Jag vill inte att denna underbara tid ska ta slut men samtidigt så förstår jag att det är dags nu. Nu måste jag gå vidare, minnas och bevara allt fint som gymnasietiden gett mig och ta med mig alla erfarenheter till nya saker. Och även om det är jobbigt att jag känner mig så sentimental och ledsen över att det är slut så gör det mig så glad att jag känner så, för det betyder att jag fått ut det jag kunnat av denna tid. Hittat underbara människor som jag kommer fortsätta ha i mitt liv, lärt mig saker om världen men framförallt lärt mig saker om mig själv. Jag har lärt mig att jag är feminist, inte alls moderat utan snarare socialist, att jag gillar att prata inför folk och att det faktiskt är möjligt för mig att vara den pratglada i klassen och inte bara den tysta som sitter ensam längst bak i klassrummet och ritar.
Så jag är glad, men samtidigt så ledsen. Men framförallt tacksam för denna tid.
Så jag är glad, men samtidigt så ledsen. Men framförallt tacksam för denna tid.
Sorgen i det ensamma
Jag var på skiva i tisdags. Jag hade väldigt kul men det var en sak som verkligen skar sig i hjärtat på mig.
Ni vet den den personen som aldrig haft så många kompisar? Den som alltid varit lite konstig, inte elak men bara väldigt speciell. När jag såg den personen irrandes på dansgolvet så gjorde det ont i mig. Han var inte där med en massa kompisar, det vara bara han. Han hade inte någon att vara med, han bara irrade runt och letade efter människor att vara med men lyckades inte hitta någon. Han stod ensam med en cider och hoppade runt lite på dansgolvet.
Nu kanske ni tänker att detta inte alls är synd. Att folk ibland går på skivor ensamma och att det då ofta blir sådär. Ja, det är sant. Men det var hans egen skiva. Det var HANS skiva och ändå var han helt ensam.
Men det är egentligen inte poängen med detta inlägg. Poängen ligger i det att jag inte gjorde något, jag bara såg på. Jag såg en ensam människa och jag gjorde absolut inget för att göra denna människa mindre ensam. Nej, jag ville inte vara med honom. Vi är inte vänner och det hade såklart varit otroligt konstigt om jag gått fram till honom utan anledning.
Men jag har själv varit ensam och känt att världen varit emot mig och bara önskat att någon ska ta mig under sina vingar.
Så vad gör detta till mig för slags människa egentligen?
Ni vet den den personen som aldrig haft så många kompisar? Den som alltid varit lite konstig, inte elak men bara väldigt speciell. När jag såg den personen irrandes på dansgolvet så gjorde det ont i mig. Han var inte där med en massa kompisar, det vara bara han. Han hade inte någon att vara med, han bara irrade runt och letade efter människor att vara med men lyckades inte hitta någon. Han stod ensam med en cider och hoppade runt lite på dansgolvet.
Nu kanske ni tänker att detta inte alls är synd. Att folk ibland går på skivor ensamma och att det då ofta blir sådär. Ja, det är sant. Men det var hans egen skiva. Det var HANS skiva och ändå var han helt ensam.
Men det är egentligen inte poängen med detta inlägg. Poängen ligger i det att jag inte gjorde något, jag bara såg på. Jag såg en ensam människa och jag gjorde absolut inget för att göra denna människa mindre ensam. Nej, jag ville inte vara med honom. Vi är inte vänner och det hade såklart varit otroligt konstigt om jag gått fram till honom utan anledning.
Men jag har själv varit ensam och känt att världen varit emot mig och bara önskat att någon ska ta mig under sina vingar.
Så vad gör detta till mig för slags människa egentligen?
