Att stjäla något som du aldrig glömmer
Det var slutet på december och vi låg i min säng. Om någon timme så skulle din pappa komma och hämta dig men vi hade tid. Vi hade tid att vara tillsammans, bara vi två. Vi var obestämda båda två, vi visste inte vad vi skulle göra för något. Ingen vågade ta första steget så vi bara låg där, bredvid varandra och på varandra. Det kändes konstigt men jag bestämde mig till slut för att jag skulle satsa lite, jag bestämde mig för att kyssa dig. Sen berättade du. Du hade aldrig kysst någon. Jag insåg att om jag kysste dig nu så skulle det förevigt vara din första kyss. Jag blev nervös, kände pressen på mig. Skulle jag kyssa dig nu skulle du aldrig glömma det, för ingen glömmer sin första kyss. Jag ville kyssa dig, det kanske du förstod.
Men jag ville inte ta det ifrån dig.
Jag ville inte beröva dig din första kyss.
Sorgen i det ensamma
Jag var på skiva i tisdags. Jag hade väldigt kul men det var en sak som verkligen skar sig i hjärtat på mig.
Ni vet den den personen som aldrig haft så många kompisar? Den som alltid varit lite konstig, inte elak men bara väldigt speciell. När jag såg den personen irrandes på dansgolvet så gjorde det ont i mig. Han var inte där med en massa kompisar, det vara bara han. Han hade inte någon att vara med, han bara irrade runt och letade efter människor att vara med men lyckades inte hitta någon. Han stod ensam med en cider och hoppade runt lite på dansgolvet.
Nu kanske ni tänker att detta inte alls är synd. Att folk ibland går på skivor ensamma och att det då ofta blir sådär. Ja, det är sant. Men det var hans egen skiva. Det var HANS skiva och ändå var han helt ensam.
Men det är egentligen inte poängen med detta inlägg. Poängen ligger i det att jag inte gjorde något, jag bara såg på. Jag såg en ensam människa och jag gjorde absolut inget för att göra denna människa mindre ensam. Nej, jag ville inte vara med honom. Vi är inte vänner och det hade såklart varit otroligt konstigt om jag gått fram till honom utan anledning.
Men jag har själv varit ensam och känt att världen varit emot mig och bara önskat att någon ska ta mig under sina vingar.
Så vad gör detta till mig för slags människa egentligen?
Ni vet den den personen som aldrig haft så många kompisar? Den som alltid varit lite konstig, inte elak men bara väldigt speciell. När jag såg den personen irrandes på dansgolvet så gjorde det ont i mig. Han var inte där med en massa kompisar, det vara bara han. Han hade inte någon att vara med, han bara irrade runt och letade efter människor att vara med men lyckades inte hitta någon. Han stod ensam med en cider och hoppade runt lite på dansgolvet.
Nu kanske ni tänker att detta inte alls är synd. Att folk ibland går på skivor ensamma och att det då ofta blir sådär. Ja, det är sant. Men det var hans egen skiva. Det var HANS skiva och ändå var han helt ensam.
Men det är egentligen inte poängen med detta inlägg. Poängen ligger i det att jag inte gjorde något, jag bara såg på. Jag såg en ensam människa och jag gjorde absolut inget för att göra denna människa mindre ensam. Nej, jag ville inte vara med honom. Vi är inte vänner och det hade såklart varit otroligt konstigt om jag gått fram till honom utan anledning.
Men jag har själv varit ensam och känt att världen varit emot mig och bara önskat att någon ska ta mig under sina vingar.
Så vad gör detta till mig för slags människa egentligen?
Då var det dags då.
Så, äntligen har jag skaffat en blogg. Jag antar att alla (typ 5 pers) som följer mig på twitter känner sig otroligt lättade då detta kanske betyder färre twitter-rants om varför samhället suger etc etc.
Så, vad ska jag skriva här då?
Svar: Texter.
Kanske någon bild ibland men först och främst texter. Vad det blir för texter får vi dock se.
Ja, det var väl ett första inlägg det.
