Fnysochliteanalys.blogg.se

 

Tänkte lite på Hanapees inlägg om lyckan, eller snarare myten om den. Det är ju så konstigt att vi förväntas vara så lyckliga hela tiden, som att det var vårt naturliga tillstånd. Det händer ju väldigt sällan att man är helt lycklig, även om känslor av lycka ofta infinner sig. Men lycka, vad är det egentligen? Ska allt vara perfekt då? Måste man för att vara lycklig vara helt nöjd med sitt sociala liv, familjeliv, kärleksliv, sysselsättning, hälsa och miljö? Ha precis rätt utmaning i livet men samtidigt känna sig fri och lugn, känna att man precis lagom av allt och inte saknar något? Nej, så kan det ju inte vara. Då är ju ingen lycklig. Det är ju alltid något som inte är precis som man skulle vilja, men poängen med att känna sig lycklig kanske är att man kan ignorera det.

 

Jag brukar tänka att jag är "lycklig" när mitt normala tillstånd är att jag är tillfreds. Att jag de flesta dagar vaknar och mår helt okej, men att saker sedan kan påverka upp eller ner, förhoppningsvis upp. De perioder där mitt normala tillstånd dock är under okej och det måste hända något speciellt för att jag ska känna mig hyfsat glad, då tänker jag att jag är olycklig.

 

Men egentligen, måste man tänka så himla mycket på hur lycklig eller olycklig man är? Det är värdefullt när man är olycklig och behöver ändra på saker i sitt liv såklart, men att som jag sitta och tänka på hur jag mår när jag mår bra är ju bara nedbrytande. Allt det gör är att påminna en om allt man inte har, fastän det inte stör en i vanliga fall.