Roliga saker att ha i öronen pt. 4
*drar mig fundersamt om öronmustacherna*
Alltså, jag tänker såhär. Kan man inte ha den på överläppen så får man väl ha den någon annanstans helt enkelt. På örsnibbarna till exempel.
Kom på nu att de rosa ser ut som två elefanthuvuden som står emot varandra. Men eftersom elefanter också är fina så är det inget större problem.
Jobbigt värre
Ugh, igår var första dagen på jobbet (tekniskt sett, tack och lov var det ju inte min första dag) och det var en sådan där dag där ALLT går lite fel.
Händelseförlopp:
07.00
Vaknar svintrött då vi kom hem sent från landet dagen innan. Alltså somna i bilen på vägen till jobbet-trött.
08.00
Kommer till jobbet då mamma behövde vara där (ja jag jobbar hos min mamma) en halvtimme tidigare än vanligt
08.05
Det konstaterades att mjölken var slut på kontoret, bara iväg och köpa
08.30
Det konstaterades att det ej skulle hinnas med någon mysig kaffestund på morgonen denna dag. Bu.
09.00
Fick i uppgift att skriva ut viktiga papper.
09.10
Skrivaren fungerar inte. Fan.
09.20
Inte den andra heller. Fan.
13.00
Går och äter lunch efter att ha spenderat precis hela förmiddagen med att försöka få bukt med den där jäkla skrivaren.
17.20
Går hem efter att ha varit på jobbet cirka en timme obetald övertid samt haft problem med precis allt jag åtagit mig
17.38
Hoppar på fel buss
18.03
Inser på en annan buss att jag har mammas passerkort och hon fortfarande är på jobbet. Duktigt där.
18.04
TAPPAR mammas passerkort i bussen men lyckas tack och lov få upp det igen
Så, ja. En sådan där dag där ingenting går riktigt rätt men inget är förödande. Men idag så MÅSTE det bli bättre, annars orkar jag ej.
Jobbjobbjobb
*Bild som symboliserar arbete*
Så, jag börjar jobba imorgon då. Första gången jag gör betalt arbete faktiskt, lite läskigt. Eller, särskilt läskigt är det ju inte då jag jobbar med en familjemedlem och har varit en del på kontoret innan. Men det är just detta att jag fått jobbet genom en familjemedlem som jag tycker är lite jobbigt, det känns liksom som att jag måste bevisa att jag faktiskt kan göra ett bra jobb.
Men jag är taggad, ska bli så sjukt skönt att ha något att göra under dagarna igen.
"Vi kan spela fiolioliolej"
Midsommardag! Vet inte vad andra tänkte göra idag men själv tänkte jag dansa lite mer ringdans. There can never be too much ringdancing, som man brukar säga.
Små grooodorna, små grooodorna
Midsommar idag! Yaaaaay! Alltså jag ska bli så jävla full och bah go all in och crazy party all night...
Eh, nä. Jag ska fira midsommar med min familj på landet. Men för mig är det så mycket YAY det bara kan bli.
Anledningar till att jag ej gör som många andra ungdomar och går och super med mina kompisar:
1. Så jäkla skönt att slippa stressa över att ha något kul att göra på midsommar. Känns som att det ändå är en del press på att man ska ha värsta planen. HATAR att behöva ha värsta planen.
2. Gillar ju min familj.
3. Mormor åker med i bilen och hon har alltid bullar med sig.
4. Har landställe i dalarna och där har folk FOLKDRÄKT. För att visa att de är folk liksom.
5. Orkar inte med massa fulla människor.
6. Varför vara bakfull på midsommardagen när man DANSA RINGDANS PÅ EN ANNAN GÅRD! WIHOO!
Ledig i teorin men ej i själen
Så, midsommar nu och sen börjar jag sommarjobba. Det kanske låter konstigt men det ska bli så otroligt skönt att jobba nu. Det är helt underbart att bara vara ledig såklart, men det är bara skönt ett litet tag. Jag tycker det är så svårt att helt slappna av när jag är hemma och ledig, det är så inrutat i mig att när jag är hemma och ledig så har jag ändå saker att göra. Så det ska bli skönt att komma bort och faktiskt ha saker att göra nu.
"Cause everyone listen when I start to sing" är väldigt sant i detta fall
Coyote Ugly går på TV just nu, filmen kanske inte är någon oscarsvinnare MEN den är ju otroligt humoristisk. Speciellt scenen där de är på baren, alla är stupfulla och bråkar och slåss. Men, helt plötsligt så börjar huvudkaraktären sjunga med i låten som spelas på radion. Alla bara STANNAR UPP i bråkandet och fyllan för att lyssna på henne när hon sjunger. Förstår inte hur det kan ha varit så mycket krig i historien när det enda som egentligen krävs är att någon med helt okej sångröst sjunger en sång?
Aja, humor är det iallafall. I övrigt så gillar jag att Tyra Banks sitter längst fram på bilden fastän hon är med typ 10 minuter i början och sen drar. Lite som när jag såg den hemska filmen Pledge This med Paris Hilton i huvudrollen (alltså fråga mig inte varför jag gjorde det) och Carmen Electras namn stod på omslaget. Kan ju säga att den enda scenen hon var med i var när hon gick förbi Paris karaktär i en klubb och sa typ "ursäkta", fast in english då. Man bara "jamen hoooon var ju verkligen en viktig karaktär som absolut behövde vara med på omslaget".
Saker som är roliga att ha i öronen pt. 3
Jag presenterar Lille Skutt och Minihopp - the golden years
/mvh den fd Bamsenörden Nr.1
Klantigt
Målade häromnatten i lugn och ro. När jag kände mig klar så skulle jag ta loss pappret ur akvarellblocket men märkte...att det inte gick. Jag hade lyckats måla på själva omslaget förstår ni. Korkat.
Ja, det kanske inte var sådär jätteintressant MEN information är viktigt tycker jag. Så, nu har ni lärt er att 1. Inte sitta uppe och måla 3 på morgonen för att då kommer ni nämligen att göra misstag nr 2. Måla på något som inte är papper.
Är väl mest bara glad att jag målade i blocket och inte på bordet eller så.
Och vi ska måla, måla, måla hela natten lång
Köpte nya akvarellpennor häromdagen. Har typ aldrig använt det förut men det var ju faktiskt helt jäkla underbart. Som vattenfärg fast man kan KONTROLLERA DET! Moahahah!
Mvh kontrollfreaket
Kända redan innan de var kända
Gick igenom en gammal Glamour-tidning häromdagen, och titta vad jag hittade!
Detta är alltså från 2008 innan Swedish House Maffia blev världskända och innan Isabel var med i Svenska Hollywoodfruar. De är med som ett "vanligt par" som berättar om deras relation helt enkelt. Vet inte varför jag tycker detta är kul men det är ju det. Kul att se kändisar som var med i saker innan de ens var kända.
Gillar att Steve bara "Isabel är kompetent". Kompentent inom vadå liksom? Bara i allmänhet eller?
Lycka
Tänkte lite på
Hanapees inlägg om lyckan, eller snarare myten om den. Det är ju så konstigt att vi förväntas vara så lyckliga hela tiden, som att det var vårt naturliga tillstånd. Det händer ju väldigt sällan att man är helt lycklig, även om känslor av lycka ofta infinner sig. Men lycka, vad är det egentligen? Ska allt vara perfekt då? Måste man för att vara lycklig vara helt nöjd med sitt sociala liv, familjeliv, kärleksliv, sysselsättning, hälsa och miljö? Ha precis rätt utmaning i livet men samtidigt känna sig fri och lugn, känna att man precis lagom av allt och inte saknar något? Nej, så kan det ju inte vara. Då är ju ingen lycklig. Det är ju alltid något som inte är precis som man skulle vilja, men poängen med att känna sig lycklig kanske är att man kan ignorera det.
Jag brukar tänka att jag är "lycklig" när mitt normala tillstånd är att jag är tillfreds. Att jag de flesta dagar vaknar och mår helt okej, men att saker sedan kan påverka upp eller ner, förhoppningsvis upp. De perioder där mitt normala tillstånd dock är under okej och det måste hända något speciellt för att jag ska känna mig hyfsat glad, då tänker jag att jag är olycklig.
Men egentligen, måste man tänka så himla mycket på hur lycklig eller olycklig man är? Det är värdefullt när man är olycklig och behöver ändra på saker i sitt liv såklart, men att som jag sitta och tänka på hur jag mår när jag mår bra är ju bara nedbrytande. Allt det gör är att påminna en om allt man inte har, fastän det inte stör en i vanliga fall.
Musik för ögonen
Sluta nobba alla gifta på krogen!
Så himla irriterande när folk man försöker ragga på bara inte kan ta att man är gift! Liksom hallå, varför kan du inte acceptera att folk inte bara kan vara singlar ute på krogen? Tur att det bara är italienarna som känner på detta sätt iallafall och att resten av världen är lite mer förstående.
Hur ska jag lyckas träffa vänner nu?
Igår var sista studentmottagningen. Det känns lite jobbigt att alla mina vänner nu också har tagit studenten då det var ett sådant eminent sätt att vara social på. Det krävdes så otroligt lite av en, bara att ta med sig en present liksom. Åh, tycker det är så jobbigt att jag nu måste PLANERA och hålla på om jag ska få träffat några vänner.
Mvh hon som saknar det kravlösa och allmänna hänget i skolan som gjorde att man kunde träffa folk utan att planera det (även om hon såg till att planera saker ibland) (faktiskt) (lovar)
Roliga saker att ha i öronen pt. 2
Detta kanske inte är det rätta smycket för alla public service arbetare, men för oss andra som är fria att gå runt som reklampelare om vi vill så är det en ganska rolig idé! Utplattade kapsyler är det helt enkelt, dessa har jag fått MEN jag vet folk som har gjort sina egna. Tyvärr är jag lite för lat för att orka göra det själv, men man kan ju inte vara bra på allt här i livet.
Mascaramålning
Ackord, OR NOT! Eller båda då.
Köpte en sådan här låtsamlingsbok igår. Det blir liksom sista utvägen när man suttit i flera dagar och googlat "piano chords popular songs" och liknande fraser i flera dygn och ändå knappt hittat ett dussin spelbara låtar. Det är ju sjukt svårt att hitta något vettigt! Jag tänker mig liksom att det ska finnas massor av bra noter på internet för piano, men det gör det inte! Arrghhh, varför ska allt vara så jäkla TILLGÄNGLIGT hela tiden - det ger mig ju falska förhoppningar.
Det gör ju inte så mycket att det inte finns egentligen, har inget emot att köpa lite noter då och då. Men det känns lite motigt att köpa då det KÄNNS som att det ska finnas gratis online. Knäppt att jag känner så då jag inte ens laddar ner musik liksom. Varför tror jag just att noter ska vara så jäkla gratis?
Aja, jag hörde iallafall på Kropp och Själ i P1 att man typ blev smartare av att spela instrument så kommer ju bli sjukt akademisk nu och så. *sätter mig och plinkar på tangenterna*
Tänk vad vi skulle ha tid med om vi inte behövde spendera den så mycket
Tycker alltid att det är så fascinerande med vad som händer när jag blir ledig. Framförallt när jag är hemma och ledig och inte har någon slags semester eller så. Jag gör så annorlunda saker jämfört med när jag har mycket att göra. Jag hinner lära mig spela piano, städa under sängen, slänga ut saker i soptunnan, diska i tystnad, måla bilder med mascara, skriva i en blogg då och då, läsa tidningen, läsa i min bok och titta på hela princessbröllopet.
Detta är såklart en självklarhet, såklart hinner man med andra saker när man är ledig - någonting måste man ju fylla tiden med. Det intressanta blir dock varför jag gör saker nu jämfört med annars. Det behöver liksom inte finnas någon konkret anledning längre! Annars så delar jag upp allt i nyttigt eller kul/avslappnande, antingen gör jag något som tar mig någonstans (pluggar/är i skolan/tränar) eller så gör jag något som HELT är avslappnande och en paus (sova/vila/titta på tv). Saker som är ansträngande men inte direkt "nyttiga", t.ex. som piano och teckning, fanns det inte plats för alltför ofta. Det fick tvinga sig in när det behövdes bara.
Det är nog inte bara jag som lever sådär för det mesta, det är nog inte bara jag som anser att fritiden är för kort för att göra utvecklande saker man ej får lön eller betyg för. Jag tror inte att jag är ensam och det är inte bra, för jag tror att sådana här saker gör oss lyckliga i längden. Jag tror att vi mår bättre om vi får göra saker som inte spelar någon roll ibland, saker som inte påverkar vår lön eller vår framtid. Det är vad jag tror.
Jag ska i höst försöka göra mitt bästa för att hinna med dessa saker, men problemet är att systemet inte direkt fungerar så. Jag ska göra mitt bästa för att göra tid, det tror jag att de flesta gör. Det snackas ju alltid om att man ska vinna tid, att "alla hinner" etc. Men för att göra tid så måste man ju få lite tid att jobba med också, och det tror jag inte många får utan allvarliga konsekvenser.
Så får väl passa på att njuta av sommaren medan jag kan. För den äger faktiskt.
"Your I do's, and your jaws"
Blev ju värsta bröllopsfirandet för mig idag, vi åt ju till och med tårta och drack överbliven champagne (från studenten) framför det hela. Men alltså, jag älskar verkligen sånt här. Att få sitta framför TVn, se något event eller dylikt, kommentera allt som händer och fika tillsammans. Det är liksom min grej, så det var härligt.
Men, jag kan dock inte se sådant här utan att börja fundera på monarkin, varför den fortfarande finns. En liten känsla av olustighet befann sig minsann i min mage när vigseln var över, men då jag tog upp en av de saker jag tänkte på, nämligen att vigseln på något sätt var mer för folket än för paret själva (jag vet att de valt en massa själva och så men det är ju fortfarande ett spektakel som främst ska underhålla) så fick jag endast protester från närvarande familj. Men de tycker dock att sådant här är betydligt roligare än vad jag gör, så antagligen ville de inte tänka på sådant. Eller så förstod de nog inte vad jag menade, i vilket fall som helst så var det ingen som nappade på diskussionen.
Men alltså, jag är inte bara negativ! Jag är positiv också, iallafall ibland. Som nu t.ex. För gillade ändå att se det hela spektaklet.
FINA SAKER med bröllopet:
- Chris visade typ sin själ, han såg så glad och rörd ut att jag nästan blev lite kär. Så svag för känslosamma personer <3
- Estelle <33333
- Mark Levengood's kommentarer under det hela
- Prästens amerikafiering av ordet "ja" så att det lät som "jaws". Underbart. Alla amerikaner MÅSTE ha undrat vad brudparets käkar hade att göra med det hela.
- Peter Jöback <3
Bröllop är bröllop och det är ju alltid kul
Bröllop idag! Ja, inte mitt eget då men kungligheternas! Tänkte faktiskt kolla på spektaklet, iallafall om rapporteringen är bra och intressant. Jag är inte överdrivet engagerad i paret eller bröllopet egentligen, men då jag TOTALMISSADE Victorias bröllop (satt på en buss hela dagen) så känner jag att jag får ta igen det nu. Second best liksom.
Underhållningsvärdet för mig ligger framförallt i att se kläderna, hattarna, talen samt att slå vad om hur stel han Chris kommer att vara under hela ceremonin. Men, han är ju adlig eller något så det hör väl till tradititonerna antar jag.
Vård alltså, vilket fenomen
Läste idag en artikel på
Vårdguiden om hur mycket vården i landet egentligen kostar. Jag tycker verkligen att det sätter perspektiv på saker och ting när de skriver upp ganska exakta siffror på vad
varje litet besök på vårdcentral eller akutmottagning kostar egentligen. För det är ju betydligt mer än de där 200-400 kr vi får betala när vi gör ett besök. I genomsnitt så kostar ett besök hos vårdcentral 1775 kronor och ett besök hos akuten MINST 3550 kr (!). Vilken skillnad det måste göra i beslutandet om man ska gå till läkaren eller inte när man inte har så jättegott med pengar. Att inte först kunna tänka "hur farligt är det?" utan behöva tänka "har jag verkligen så många tusenlappar att ge?". När 400 kr helt plötsligt är 4000, värdet av en månadshyra eller fyra barnbidrag.
Som en person som krävt många operationer så har jag ofta gått och tänkt på hur mycket jag har kostat samhället, men jag har endast tänkt på min egen enorma kostnad. På vilken tur jag har haft som fått mina operationer, och fått dem gratis. När de upptäckte den stora krökningen på min rygg som bara skulle bli värre ju längre jag levde så var det ingen som ens ställde frågan "Är detta verkligen något vi har råd med?". Tack och lov för det, det var ju ändå ett helvete.
Poängen är att jag aldrig riktigt har tänkt på de mindre kostnaderna då min personliga kostnad alltid varit större än så. Många tänker nog som jag fast tvärtom, att deras egen kostnad inte riktigt finns då de inte haft några större problem. Men hur många har aldrig behövt gå till vårdcentralen någon gång? Hur många har aldrig behövt åka till akuten som liten? Hur många har aldrig satt sin fot inne på sitt sjukhus en endaste gång? Och till dig som faktiskt aldrig har haft en endaste liten krämpa eller problem, grattis! Men har människorna i din närhet haft samma tur? För jag kan förstå att det kan vara svårt att förstå varför man ska finansiera vården när man själv aldrig haft behov av den, såklart att man inte kan relatera till problemen då. Men tänk då på dina älskade som varit sjuka, din familj och dina vänner. För även om du inte personligen hjälps av den skattefinansierade vården (återigen, grattis!) så är jag säker på att du har nytta av den ändå, för den hjälper alla runtomkring dig.
Vård behövs av alla, och vården behöver alla för att kunna fungera.
FLOWER POWE... jag menar parfym.
Ibland så känns det som att utformningen av en parfymflaska är lika viktig som själva doften när man handlar, eller till och med viktigare. Denna har jag dock inte köpt då jag fick den i studentpresent, men kan ju tillägga att jag fortfarande inte kommer ihåg hur den luktar men har pratat om hur fin den är med minst 3 pers. För visst är den fin? Visst är den?
Älskar när folk är fulla, musiken är hög och man inte kan höra varandra
Den absolut bästa konversationen som jag hade under studenten:
Jag: Vi har tagit studenten!
Distant friend: Aa, du med!
För jag har tagit studenten och vet därför allt
Nu är det ju studenttider som vi alla vet. Alla studenter springer med sina vita mössor, dansar på flak och super sig in i arbetslöshetens tecken. En av dessa är jag, eller var jag rättare sagt. Dock var det inte särskilt länge sen för mig, knappt en vecka faktiskt. Alldeles färskt i minnet är det alltså, och därför tänkte jag ge några tips om hur man ska ta studenten på ett så bra sätt som möjligt. För mycket kan gå fel, och med tanke hur mycket pengar man förväntas lägga ut på studenten nuförtiden så tror jag att det är något som de flesta vill minnas med ett leende. Så läs och lär kära framtida studenter!
Do’s and don’ts för den stora studentdagen
1. Kalla den inte för ”den stora studentdagen” då detta endast ger för höga förhoppningar, det är ändå bara en dag
2. Skriv korta saker i mössor då ALLT blir oläsligt
3. Ha inte höga klackar då du kan tvingas upp på en scen
4. Om du inte har höga klackar, skratta då åt de som har och inte kan gå i dem.
5. Se till att din skola inte glömt lära dig någonting, som t.ex. religion
Yay Nationaldag! Men vänta, varför firar vi den nu igen?
Tycker att det är så himla komiskt att vi har en nationaldag, är lediga och allt och så vet typ ingen VAD DET ENS ÄR VI FIRAR? Nationaldagen måste ju typ vara en av våra minst firade helgdagar, gör folk ens något speciellt idag? Vi har alltid släktträff på nationaldagen, för då är alla lediga. Men inte firar vi själva dagen.
PS. Vi firar att Gustav Vasa kröntes till kung denna dag, så ni vet och kan briljera alltså.
PPS. När jag först skrev Vasa så skrev jag Wasa istället, bra att jag förväxlar gamla monarker med knäckebröd.
Varför man inte är lat om man är feminist
Ofta så hör man folk prata om att feminister borde ”ta tag i sina egna problem” och inte bara ”skylla ifrån sig”. Men hallå, det är ju PRECIS DET VI GÖR? Menar dessa människor att vi bör sitta tyst och hålla käften för att bekämpa patriarkatet? Att jag som kvinna lyckas bättre om jag bara skiter i alla kvinnofrågor och inte bryr mig om min ställning i livet? Ja, jo det är kanske sant. Det är nog lättare att ta sig högt upp som kvinna som ickefeminist för då utgör man inget hot. Du får gärna komma in på det mansdominerade området så länge det bara är du som vill komma in, samt om du inte ifrågasätter att det är mansdominerat. Men inte gör det någon nytta i längden, det gynnar bara den enskilda kvinnan.
Nämen alltså fan vad jag är trött på detta tjat om att feminism bara är att skylla ifrån sig och luta sig tillbaka. Fy fan alltså. För nej, det är inte alltid så lätt alla gånger. Det hade varit så mycket lättare för mig att anamma patriarkatet och bara hänga med, men istället så uppmärksammar jag skiten i vardagen, pratar om det med kompisar fastän de ofta tycker att jag är jobbig och känner mig utanför när alla skrattar åt sexistiska skämt. Så varför gör jag det då? Jo, för att det är viktigt. Och för att jag inte är den kvinna på jorden som är mest utsatt, för feminism behövs för alla.
Japp, jag blev lite provocerad av Blondinbellas blogginlägg. Är ju en sådan där galen ”rabiesfeminist”.
Roliga saker att ha i öronen pt. 1
FLASH! FLASH! FLASH!
Men, vad var det för blixt jag hörde? Nämen det var bara mina öron.
Dr Dreamy makes me steamy (with anger)
Jag har ett problem. Jomen faktiskt, inget stort problem då men ett PROBLEM LIKASÅ!
Jag kan bli så jädra förbannad på fiktiva personer. Personer som inte ens finns alltså. Jag kan bli sur på dem på samma sätt som man blir sur på riktiga människor. Häromdagen så kollade jag på Grey’s Anatomy och jag kände verkligen att Derek sjönk i mina ögon.(han tog åt sig all ära för experimentet som han och Meredith gjort och man bara DUDE COME ON du hade inte ens haft något experiment att göra utan henne) Jag kunde knappt titta på avsnittet för att jag var så upptagen med att skrika ”MEN IDIOOOT!” och ”DU DUMPAR HONOM VARJE VECKA MEREDITH MEN NU FÅR HAN STANNA KVAR?” åt TVn. Vet ej om detta är normalt men för mig händer det ganska ofta.
Iallfall, när jag nu blev så otroligt sur så tänkte jag på ett gammalt avsnitt av Alex och Sigges Podcast (som vanligt) där de pratade om hur de i TV-cirkeln som diskuterade serien Girls tog karaktärerna på allvar och blev sura på det som karaktärerna gjorde och sa. Som om de var riktiga människor. De pratade förlöjligande på ett sätt som nästan var jobbigt att lyssna på, de frågade i princip om personerna i Tv-cirkeln helt enkelt inte förstodatt karaktärerna inte fanns på riktigt. Jo, det tror jag nog att de förstod. Men vad är egentligen meningen med att kolla på TV och film och ständigt påminna sig om att det inte är på riktigt? Att inga känslor man känner, varje sorg eller glädje, över en film är legitima då de kommer ifrån fiktion. För mig är bra TV och film sådan som får mig engagerad, bra skådisar är sådana som får mig att känna att karaktärerna finns på riktigt och bra filmsällskap personer som också gillar att skrika mot TVn och hytta med näven när karaktärer inte beter sig som de bör göra.
Bort, bort, bort från dörren!
Fick nästan en hjärtattack idag på grund av att någon ringde på dörren. Ja, ni hörde rätt. Sådant ger mig sådan panik alltså, behöver vara påklädd och förvarnad om att någon ska komma för att våga tassa mig fram till dörren för att öppna. Denna gång så stod jag i pyjamas och lagade lunch (det får man väl göra vid halv två tiden när man precis tagit studenten?), hörde klockan och SPRANG till ett annat rum för att besökaren ej skulle få syn på mig. För vem ringer klockan halv två en tisdag? Bara försäljare eller tjuvar som vill kolla om någon är hemma för att sen kunna BRYTA SIG IN! Det ringde igen och sen så knackade hen på dörren, och när jag fortfarande inte öppnade så gjorde hen något slags multiknack och bara knackade vilt i någon minut. Vilken galning ÄR detta, tänkte jag och blev rädd!
Så vem var det? Jo, min 14-åriga, snällast-i-världen granne som just slutat skolan och behövde låna en Iphone-laddare. Heh.
Men han har inte lämnat tillbaka laddaren än så kanske var jag inte så paranoid när allt kommer omkring.
Att se sig i spegeln och bara känna nej, nej, nej
Jag är så trött på detta med vikt. Att det ska spela stor roll i mitt liv, för även om det inte påverkar mig mycket så är den lilla roll den spelar ändå för stor. Så länge ens vikt inte påverkar hälsan negativt så borde det inte vara på ens tankar alls, men så funkar det ju inte. Jag är inte ens överviktig men ändå så får jag ständigt av samhället bevisat för mig att jag inte helt går in på idealet, att jag inte är exakt som man ska vara. Brösten är lite för små, magen ser lite för gravid ut och rumpan har inte rätt form. Det sistnämnda kan bli mycket jobbigt ibland, t.ex. sommaren där jag inte badade fastän det var varmt på grund av att jag helt enkelt inte kunde hitta ett par bikinitrosor som satt ordentligt över min rumpa. Eller ta bara alla somrar de senaste åren då jag endast badat några få gånger på grund av att jag helt enkelt inte orkade med att folk skulle få se mig i bikini för att jag kände mig så fel. Men det är ju inte bara genom insikten av detta som all fokus på kroppen påverkar mitt liv negativt.
Det är inte kul när min farmor främst berömmer min syster för att hon är smart och duktig men när det gäller mig främst fokuserar på att jag är så ”smal och söt”. Tydligen så gör det faktum att jag är den enda i familjen som inte har någon som helst medicinsk övervikt att mitt viktigaste attribut blir min normalvikt. Inte mina bra betyg eller mitt intellekt, för jag är ju smal och det är ju en bedrift i sig. Det är inte heller kul när jag gått ner i vikt, är nöjd över det och får höra att ”det räcker nu” av min familj. Jag kan förstå att de bara är oroliga för mig (vilket jag också är och därför informerar dem så fort jag planerar att gå ner lite i vikt eller märker att jag gör det) men det känns inte så kul när de först säger att ”den där klänningen är så snygg på dig nu när du gått ner lite!” eller ”det syns verkligen att du gått ner i vikt! Vad snyggt!”. Jag ska alltså inte väga mera men jag får absolut inte väga mindre heller. Jag ska skämmas för min tidigare vikt då jag är snyggare nu men jag ska samtidigt skämmas över att jag inte är helt nöjd över min kropp och vill ändra på den. För jag skäms, allt med vikt handlar ju om skam. För jag skäms när min mage väller över och jag skäms ännu mer när jag tackar nej till efterätt på grund av att jag försöker gå ner lite i vikt så att jag slipper skämmas över det förstnämnda.
Idag var en sådan dag där jag kände mig fruktansvärt fel. I provrummet på Monki stod jag med gråten i halsen och kände att nej, fortfarande var jag inte som jag ville. Kilona jag har gått ner spelade tydligen ingen roll igen för jag passar fortfarande inte i mallen. Idag var bara en sådan kroppsdag. De kommer inte ofta nuförtiden men när de kommer så är det fortfarande lika jobbigt. Och jag hatar dem fortfarande.
Så vad gjorde jag när allt fick mig att känna mig fel? Jo, jag köpte en munk. För att påminna mig om att även om jag kan gå ner i vikt och träna och säkert både må bättre och bli snyggare så är inte det den viktigaste delen av mig. Det gäller att kämpa emot hjärnspökena och inte låta dem vinna, kämpa emot tankarna om att man inte är perfekt för när de väl har fastnat så är det ett helvete att få bort dem igen.
Din jävla fitta
Lyssnade på Alex & Sigges podcast häromdagen som jag alltid gör. Innan jag hann lyssna så såg jag deras "Podcasten är här"- inlägg på Instagram. Jag läste då i den lilla sammanfattningen att de bl.a. pratade om män som kallar andra man för fitta. Åh, vad bra! tänkte jag och hoppades att den ändå något (vad jag vet) genusmedvetnde Sigge Eklund skulle ta upp det problematiska i att män ofta kallar andra män för fitta. Mina förhoppningar förblev dock endast förhoppningar och Eklund och Schulman gjorde ingen analys av själva ordvalet tyvärr.
Men jag tycker att alla ska tänka efter lite extra innan de förolämpande kallar någon för "fitta" nästa gång. När du kallar någon för "jävla fitta" så säger du i princip att fittor är dåliga, vilket i förlängningen betyder att du säger att kvinnor är dåliga. Det är sällan jag hör en kvinna kalla en annan kvinna för fitta, även om det såklart händer. Men oftast så är det den där starke mannen som vill förminska den där andre mannen som kanske inte är lika manlig och stark, få honom att bli lite mindre. Vara värd lite mindre, som om han hade en fitta alltså.
För hur ofta hör du någon kalla någon annan för "din jävla penis!"? Händer inte ofta, va? För det ligger liksom ingen större förolämpning i det, då är man ju man! Och bra! Och stark! Har stake!
You're the man! Men du, du är bara en liten fitta.
